Denhär veckan har jag cyklat till jobbet. Det är typ 7år sen senast. Och det är en motionsform jag tycker om; "hyötyliikunta", cykla till jobbet och ta trappan istället för hissen osv. Jobbvägen är just passlig, 7km, och det tar en halv timme. Får se hur snabbt det går sen mot slutet av sommaren.
Vi gör nu så att mannen för Antonys cykel på morgonen i bilen till dagis, så cyklar vi hem medan Adam sitter i cykelstolen. Bra planerat MEN ni skulle ha sett hur olycklig Adam var första dagen efter dagis då han insåg att hans cykel inte var på dagisgården. Det var en sorlig syn; han var så olycklig och arg som ett bi. Väl hemma kom vi överens om att göra en krux-lista där han får ett krux varje gång han sitter i cykelstolen. Då listan är full cyklar vi på tumis till HopLop. Listan är naturligtvis gjord så den inte tar slut före semestern.
På kvällen blev Adam ännu så olycklig och rabiat att han fyllde hela listan med krux. Adam orkar cykla vägen hem 3km, det är inte fråga om det, det är jag som är rädd för att cykla med två små. Senare kom vi överens med mannen att jag ska försöka samla mina nerver och cykla med dom båda hem en gång i veckan. Jag märkte bara att jag är på helspänn redan av att cykla med en och själv vara på cykel; kolla bakåt och framåt ifall alla hänger med, se till att inte krocka med varandra, vara på vakt över andra cyklister som kommer susande framifrån och bakifrån och hålla balansen i sakta fart osv. Vad tycker ni? Vågar man cykla med två små?
Idag var Adam väl förberedd och det gick hur bra som helst att få honom i cykelstolen. Men han har nog redan flera gånger frågat om vi far till HopLop nu? Tror jag kommer att svara på den fråga ganska många gånger innan semestern...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar