Temperament & Ross W Greene

Ojoj oj, vad jag känner igen min mindre sötnos i Linns inlägg Att leva med temperament. Tänker ofta att jag är tacksam över att ha fått två barn, som är så olika till temperamentet. Med första barnet kännde jag också mig som "världens bästa mamma" och trodde att det hade med mig och vår uppfostring att göra att barnet lydde, var snällt, sov bra, åt bra - vi hade ju så bra gränser och var så insatta i uppfostran. HAHA, little did we know, men vet det nu att det inte har NÅT att göra med mig eller oss som föräldrar!

Vår temperamentsfulle fyller snart 4år och har haft "trots" sen han var 6mån och skulle börja äta. Och han har svårt med att man säger nej. Nu märker jag att han ibland behärskar sig och kan kontrollera sin vrede och sina känslor. Då ska man vara noga med att inte säga ett ord eller titta åt hans håll, så kan han komma över det och samla sig. Det är härligt, men också sorligt att se en så liten kämpa med sina känslor. Och det värsta för mig, som Linn också talade om, är det att man inte får trösta.

Märker att dethär med Adams temperament tär mer på mig än på min man, som oftast håller sig lugn och sansad under trotsanfall. Tror jag ser mycket av mig själv i Adam och hans temperament. Mina föräldrar har berättat hur jag som liten blev rasande då man sa nej - so there you have it.

För ett år sen rekommenderade min arbetskompis Ross W. Greenes bok "Explosiva barn / Tulistuva lapsi". Den metoden har jag försökt mig på ibland då jag kommer ihåg och har ork dvs inte själv är trött, hungrig eller har brottom. Då har jag 

• gett empati och förklarat att jag förstår vad det är han vill "Jag vet att du själv ville gå in i bussen". 
• Gett känslan / problemet ett namn "Jag vet att du blev ledsen". 
• Förklarat varför saken är så "Bussen kom så fort att jag måste bära in dig för att vi skulle hinna med". 
• Och till slut bjudit på en lösning "vill du själv stiga av bussen?".

Ross W. Greenes strategi:
Barnet och den vuxna samarbetar för att hitta en lösning som tar hänsyn till bådas perspektiv. Detta sker genom tre steg:
1. Empati: Ett första steg kan vara att visa medkänsla och empati. Visa att du förstår vad barnet vill, visa att det är en legitim önskan och att du är en hjälpare snarare än en fiende. Du tar reda på vad som gör barnet frustrerat genom att iaktta och ställa frågor. Tex ”du vill inte bada, nej jag vet” och då kan barnet snyfta och nicka på huvudet medan man klär av barnet och sätter på vattnet. Bara att barnet vet att jag vet lugnar barnet. Med lite träning kan barnet ofta sätta ord på sin upplevelse tex. ”jag är arg för att jag inte får bygga Lego”.
2. Definiera problemet: Det andra steget är inbjudan, tex. säga ”ok, jag förstår att du vill bygga Lego, vilket är roligt, men vi måste också bada idag. Låt oss fundera på hur vi skulle kunna lösa det här”. Du ger din syn på saken ”det är viktigt att bada och hålla sig ren så man inte blir sjuk”.
3. Bjud in till lösning: En lösning kanske kan vara att först badar och sen leker med Lego, eller bada idag och leka med Lego imorgon osv. Barnet och den vuxna försöker hitta en lösning som tar hänsyn till bådas önskemål.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/arkiv/arga-barn-gor-sa-gott-de-kan_8037366.svd
http://minalma.wordpress.com/2012/04/26/explosiva-barn-ii-de-tre-korgarna/
http://vahanpatiesin.blogspot.fi/2013/02/tulistuva-lapsi.html