Tar trotsen nånsin slut?

Adam 3 år har haft trots / raivare typ sen han var 1år. Man kan lungt säga att vi småningom börjar bli ganska utleda på det. Denhär våren har kännts extra tung. Kanske för att vi gått och tänkt att den snart lugnar sig? Och så har det inte gjort det. Eller för att vi börjar känna oss som urvridna trasor? Och har snart inte mera en droppe kvar.

Vi kom hem från lande idag klockan fem. Då vaknade Adam och det började genast: "Hjälp med säkerhetsbälte. Nej tillbaka, själv, själv", "Gå bort. Kom hit", "Nej, mamma ska komma. Inte pappa" osv. Ca en halv timme stod han sen och skrek på gården (medan grannarna, gravida på slutrakan, hade gäster på gården och satt och grillade och försökte föra en diskussion). Efter att dörren stängdes fortsatte "trotsanfallet" och han sattes på jäähy för att han skriker och inte lugnar sig. Mannen skötte jäähyn och vi var med Antony i duschen. Adam är nog en envis liten en som fortsatte skrika ända till kvart före sju - 1h 45min!

Det är länge sen vi använt jäähyn (enligt Supernanny) och jag hoppas det hjälpte för en tid framåt. Adams trots är för det mesta fråga om en maktkamp och han försöker "pompotta" oss. Vi börjar snart vara desperata - har nån likadana temperamentsfulla trotsbarn? Tips på nåt som sku funka? Litteratur? Säg int att vissa bara är temperamentsfulla och kommer alltid att vara det - vi behöver en paus...

PS Resten av kvällen var han sen en solstråle, kom helatiden och krama och sa "älskar dig".
Är stolt över att vi höll oss själva lugna denna gång.