So long tutten?

I morse hände det vi länge talat om och psykiskt byggt upp oss för. Adam såg en ekorre på gården och reagerade SJÄLV med att fråga var tutten är då han vill ge den till ekorrmamman som ger den till ekorrbabyn. Dethär har vi talat om mången gång i vinter och om hur glada och tacksamma ekorrmamman och -babyn blir och hur Adam sen får en båt som belöning och minne. JAG har bara inte ännu haft ork att slå till med det hela - men tänkte att nu tar jag tag i chansen då dethär spontant kom från honom själv. (Allt detta 12min före jag ska springa till bussen.)

Modigt sätter han ut den, men gråtet kommer då dörren går fast. Tankar snurrar i huvudet och jag är mycket osäker (9min till bussen, JAG är inte färdig för dethär, ska vi bara gå ut och ta den? han älskar ju den och har den bara på natten/morgonen - vem stör det? 3-års tandläkaren är strax och där får man höra om han ännu har tutt, det går ju inte att ljuga då han är så gammal att hen säkert frågar det direkt av barnet...), mannen ifrågasätter min tajming, jag skriker och svär. 6min till bussen och hinner med tröstande, lugnande, kram och berömmande. Kläderna på och iväg - huh en sån morgon.

Och jag är inte alls säker på om JAG är färdig för dethär, får se om tutten dugit åt ekorrmamman, den är ju faktist lite sönder...