Väckningarna blir bara tidigare, idag klockan 6. Vi är inte vana med så tidig väckning, hela veckan, så vi är alla tre ganska slut. Mannen har nämligen dessutom varit på resa denna vecka och veckoslutet i Ruka. Han gör inte egentligen arbetsresor, så vi har inte rutin med saken och barnen har ledsamt. Det har denna vecka varit 45min skrik på morgonen för att jag tagit bort pyjamasskjortan och annat man kan tänka sig av en två-åring. Att skrika över saker som inte kan bli ogjorda hör också till två-åringens favoriter, som tex. att man satt ketchup på maten eller mjölk på gröten, att man tömde pottan i wc:n eller att man spolade (det att man skulle fråga före och vara överens har ju ingen betydelse, har testat på det också). Idag kuliminerade allt före lunch, då två-åringen var hungrig och förståss trött av tidig väckning. Han var rasande för att vi kom in och jag klätt av honom. Han fick två alternativ (ett för mycket): att äta före dagssömn eller att sova direkt. Vi flippade till slut båda två totalt, jag är hes av skrikande, åt maten darrande och grät för första gången framför barnen. Riktigt mother of the year känsla just nu...
Bad om förlåtelse och sa till slut att "jag älskar dig" och han viskade tillbaka "älskar dig" varpå jag fällde några tårar igen - för jag kännde ju mig så skit, skit, skit nere på djupaste botten. Senare talade jag med min mamma, grät lite igen, och frågade om hon någonsin skrikit åt mig och mina bröder? Hon skrattade och sa att det är klart att hon skrikit. Var skönt att höra, för det minns jag inte alls.
Det har varit en tung vecka och har här på bloggen försökt fokusera på dom positiva händerlserna var dag. Har undvikit att skriva sånthär också tidigare - för det är inte saker jag vill komma ihåg. Att detta nu publiceras kan ha att göra med att jag sovit 5-6h...
HÄR i HS är ett bra blogginlägg en sån här dag av Laura Saarikoski Äiti haluaa helppoa elämää.
Positiva händelser idag har varit att Antony lärde sig hoppa från gungan i hård fart och vi var på dubbelkusinens yngre pojkes kalas (min mamma på bilden).
Tack för detta inlägg! Känner så igen mig och det är skönt att veta att man inte är ensam om att gråta och skrika framför barnen.
SvaraRaderaKram Jonna! Tänk så bra att du kan skriva om det, det underlättar för dig och för andra. Jag gick igenom det där med storebror, så båda har minsann hunnit se mamma flippad och gråtande.
SvaraRaderaJonna, du vet att jag gjort precis samma, både skrikit mig hes och gråtit. Och inte bara en gång. Ibland har man det tufft! Kämpa på. Kram.
SvaraRaderah. Tessa
Vad glad, lättad och tacksam jag är för er mammor som kommenterade just på detta inlägg - TACK, kram och mammapower till er alla!! Var så tudelad med om jag vill skriva ner sånthär (som ju klart är en vardag för alla), men nu är jag ändå glad att jag gjorde det.
SvaraRadera