Har tänkt mycket på Hannahs inlägg "
Bekännelser från en sur mamma" och alla kommentarer. Kommer ännu klart ihåg tiden med ett trotsande barn och en baby inclusive den egna tröttheten av att inte få sova. För att komma ihåg vill hur vår vardag nu ser ut med två barn (4,5år och 2,5år) och arbetande föräldrar skriver jag upp det här:
- min väckning 6.50 - far iväg till jobbet 7.30
- barnen vaknar mellan 7-7.30 och sätts framför Pikku Kakkonen. Mannen sköter mornarna, så han lagar morgonmål och äter med dom, klär på dom och för dom till gruppfamiljedagvården 9-tiden.
- jag hämtar barnen ca 16. Vi åker hem med buss och hinner lite tala om dagen på vägen eller ha tävling om vem som ser fler bussar eller olika sorters bilmärken mm. Vi är hemma 16.30-17. Om resan gått bra och alla är på gott humör kanske vi blir ute en stund på gården eller pysslar, läser eller spelar lite. Är alla slut och nerverna på spänn kommer tv:n direkt på och vi försöker ta det lungt och kramas framför tv:n eller så är pojkarna framför tv:n och jag i köket och andas in djupt och äter karkki.
- senast medan jag lagar mat blir det Pikku Kakkonen och så äter vi ca 17.30.
- mannen kommer hem ca 18 och äter med oss om han hinner. Jag är ofta lite stressad efter alla kriser och problemlösning under matlagningen och måltiden, så efter maten går mannen upp med pojkarna och leker, bygger, busar och bökar medan jag städar köket (lugnar nerverna).
- 19-tiden joinar jag i leken och börjar sedan styra allas steg mot kvällsmaten.
- före kl 20 ska det vara ätet, bytt till pyamas och tänderna borstade - sedan blir det två sagor (just nu Puppe och Barbapapa), mysprat, puss&kram och lampan släcks. Dethär gör vi tillsammans med mannen.
- våra pojkar har alltid somnat jätte lätt, ensamma och utan nåt problem. Denna höst har dom börjat en ca 30 minuters kvällsrumba efter att lampan släckts - varför lampan ska släckas i tid. Det första är "vatten!" och båda får en liten kopp med vatten i sängen. Det andra är "Kisa! Kakka!" och båda kommer till badrummet och kläääämmer ur sig nåt. Ibland räcker det med domhär och andra kvällar kan man hamna springa fem gånger till deras rum på olika ärenden som tex. "Pandan föll" eller "Jag vill ha en bok i sängen". För det mesta ropar vi bara nerifrån soffan "nu ska ni sova", men om det bara fortsätter så måste man ju gå upp. Jag vet ju att dom bara testar gränserna, men har tänkt att saker ändå kommer att se annorlunda ut under vår långa resa nu i vinter, så har inte iddats ta itu med detta.
Det blir nog jätte lite tid med barnen på vardagar och för lite tid att bara ta det lungt tillsammans - ändå har det kännts det ganska bra denna höst, väldigt lite känsla av dåligt samvete. Försöker se till att det varje dag finns lite kvalitetstid med tex. pysslande, springtävlingar mm. Men kan inte ens tänka mig att barnen skulle ha nån hobby ännu.
Min tid med barnen är 16-18 och då ingår där stressmoment som ätande + 19-20 sköter vi tillsammans kvällsmat och nattandet - där det också ingår stressmoment med en som ofta vägrar klä av sig.
Mannens tid med barnen är 7-9 på morgonen (ingående stressmoment som påklädning), lekande 18-19 är bara roligt och alla njuter + nattande tillsammans. Ibland är jag avundsjuk på att mannen och barnen har så roligt tillsammans dendär lektiden på vardagarna då jag fixar hushållet (för jag vill ju inte göra det på "min egna tid" då barnen sover).
Som tur är jag vårdledig på fredagar. Det är mitt andningshål. Då fokuserar jag på och njuter verkligen av barnen - och dagarna är nästan utan undantag lyckade. Då har vi inte brottom, jag försöker bara göra saker som är roliga för barn och ser alltid fram emot dagarna.
PS
Kommer ihåg då jag hade en 2-åring och en baby - då var fredagarna, ensam med båda barnen, horrordagar och dom värsta dagarna i veckan - ofta ett enda skrikande hela dagen (mamma och båda barnen). Håhhåååå, 1-1½år var nog psykiskt tungt - men det lättar! Aldrig i mitt liv har jag skrikit som en galning som då, och aldrig i mitt liv har jag svurit så mycket som då (och riktigt hämska svordomar för att få känslorna att lätta). Mer och mer inser jag att barnens utveckling går i faser, ibland är det tungt och ibland är det lätt - allt går över och ändrar form. Denna höst har varit relativt lätt och jag kan typ räkna gångerna av nervsammanbrott och svordomar på en hand. Jämfört med då en hand inte räckte till att räkna sammanbrotten på en vecka eller i värsta fall ens en dag.
Jag är jätte glad att min man är så aktivt med i familjelivet och har en lika viktig roll som jag - det vet jag ju att inte är en självklarhet. Det andra stora stödet har varit från goda vänner, släktingar och mammakompisar med småbarn - att ärligt våga tala om det man går igenom och få höra att andra har det på samma sätt eller haft det på samma sätt och kommit ur fasen.
Just nu ser jag massor fram emot vår långa drömresa då vi får vara tillsammans, inte ha brottom nånstans och ge varandra tid, tid, tid.
