Adam har börjat äta! - det är sant!!
Ätandet har alltid varit en kamp med honom från day one. Och ja, vi har såklart testat allt vi hittat på och läst om. Fingermat/ egen mat/ burkmat/ fruktmoser, äta själv/ mata. Lura i maten genom distrahering med böcker och leksaker. Denna metod funkade bäst, men det krävdes en ny distrahering för VARJE sked och var således jätte frustrerande och krävande både psykiskt och tidsmässigt. Vänta på att han blir hungrig "han äter om han äter, annors är han väl inte hungrig". Kan bara säga att för var dag han inte åt en enda smula blev vi såklart mer och mer oroliga och efter typ tre dagar utan mat gick vi tillbaka till distraheringsmetoden.
På rådgivningen bad jag om hjälp och det sades det att det är fråga om en maktkamp där han nu då har makten - ok, men VAD ska vi GÖRA åt det? HUR ska vi få honom att öppna munnen? Ja, jag har nog varit totalt frustrerad och sönder av denna sak mången gång. Man kan lungt säga att måltiderna inte varit nåt vi sett fram emot i vår familj. Och två år äldre storebror kunde ju inte få nån uppmärksamhet under måltiderna och "störde" om han frågade nåt - vilket man sen hade dåligt samvete över osv osv osv.
NU, efter att vi skippade t u t t f l a s k a n har han börjat äta. Han kan nog ännu skippa nåt mål, men det är inget i jämförelse. Det är en så stoooor njutning att se honom sluka i sig tex. spagetti och laxbullar idag. Nog har vi ju vetat att tuttflaskan och mjölken är stora banditer - och att han älskar dom. Och visst har vi mången gång gett flaskan för skrik om den - medan vi väntar på att maten ska bli klar... (igen en sak som jag med första barnet orkat vara sträng med). Och 200ml är ju bekvämt att suga i sig i soffan före maten och räcker ju bra för att en liten krabat ska bli mätt.
Som tur åt förstfödde Antony alltid superbra (alltså verkligen så sällsynt bra så att andra mammor skrattade åt hans stora gapande under måltider), så jag hade liiite självförtroende om att jag inte gör nåt "fel". Men såhär har jag fått lära mig att alla barn är olika - vilket jag själv fattat påriktigt först efter att ha två egna (olika) barn!
Hej Jonna, lnes mamma Jessica här. Jag vet precis hur det är. Ines åt ju så dåligt att det va ett skämt vad hon levde på.....men Victor 1år äter med god aptit. Fast mina båda barn har nog lite konstiga matvanor;-)Man känner sig så dålig när barn inte äter och hela familjens måltider lider. Skön sommar till er!
SvaraRaderaMoi Jessica, vad roligt att du hittat hit :). Jo, jag kommer ihåg att ni oxo hade problem. Dethär problemet, som säker många andra, kan man inte fatta förrän man är med om det själv. Jag har säkert kommit med idiotiska råd och kommentarer då jag hade ett barn som åt bra, sov bra och var lugnt... Trodde kanske då att det hade nåt med mig att göra - HA! - tur att man fått två barn så man får perspektiv! :)
Radera